Skuld är inte ett problem i sig, utan bristen på inkomstbuffertar

De som varnar motiverar sin ståndpunkt med att ta upp skuldsättningsfarten som har varit snabb de senaste tjugo åren. Hushållens skuld har närapå fördubblats under 2000-talet i förhållande till de disponibla inkomsterna och skuldkvoten är nu ca 130 procent. De som vill lugna ner å sin sida påminner om de låga ränteutgifterna: Fastän skuldmassan har vuxit har ränteutgifternas andel av den disponibla inkomsten hållits i schack, eftersom den allmänna räntenivån har sjunkit och lånemarginalerna har minskat.

De som vill dämpa farhågorna har rätt i det att skuldkvoten som begrepp är lite vilseledande. Där jämförs nämligen en balanspost (skuld) med inkomstflöde. Mera logiskt skulle det vara att jämföra skulder med förmögenhet och ränteutgifter med inkomster. Med båda de här mätarna har hushållens situation de senaste åren snarast förbättrats än försvagats. Hushållens nettoförmögenhet har ökat och räntornas andel av inkomsterna har minskat.

Genomsnittshushållet konsumerar mera än det tjänar

Är hushållens situation då i alla fall under kontroll? Tyvärr ser det inte ut så. Betalningssvårigheterna har blivit mycket allmännare och redan över 380 000 finländare har betalningsanmärkningar. Problemen håller på att öka t.o.m. i skötseln av bolån. Var är det då som skon klämmer?

Det största problemet är bristen på inkomstbuffertar. I många hushåll har ekonomin blivit så pressad att också små ekonomiska bakslag kan kasta in dem i en skuldspiral som det är svårt att komma ur. På samhällsekonomisk nivå berättar hushållens negativa sparkvot om de obefintliga inkomstbuffertarna: genomsnittshushållet konsumerar mera än det tjänar.

Samma budskap förmedlar också Sparbanksgruppens färska enkät Sparbarometern. Ca 40 procent av dem som svarade meddelade att inget månatligt överskott överhuvudtaget uppstår utan alla inkomster går till att få vardagen att gå runt.

När ingen inkomstbuffert finns betyder också en liten räntehöjning svårigheter

Bristen på inkomstbuffertar är särskilt problematiskt nu när räntenivån är historiskt låg och egentligen den enda riktning man kan föreställa sig är uppåt. Den negativa sparkvoten berättar att man för att täcka också små kostnader för räntor och amorteringar redan behöver ny skuld. På lång sikt går det här naturligtvis inte för sig.

Fastän ränteutgifterna i förhållande till den disponibla inkomsten tillsvidare är låga kan räntornas andel av inkomsten stiga mycket snabbt redan till följd av ett relativt litet ränteskutt. För tillfället går strax under 1,8 % av hushållens disponibla inkomst till ränteutgifter. Om man i de ekonomiska förhållandena gick tillbaka till ”räntetoppen” år 2011, då 12 månaders euribor låg på drygt 2 procent, skulle ränteutgifterna i förhållande till den disponibla inkomsten mer eller mindre fördubblas.

En höjning av euriborräntorna till två procent borde ännu inte vara mycket till stresstest, men i praktiken skulle det redan kunna orsaka svårigheter för många hushåll. Eftersom inga inkomstbuffertar finns är stigande ränteutgifter direkt borta från hushållens övriga konsumtionsmöjligheter. En ökning på en procentenhet i ränteutgifternas inkomstandel motsvarar en konsumtionspotential på ca en miljard. Det säger sig självt att en sådan försvagning av konsumtionsefterfrågan snabbt skulle bli besvärligt för hemmamarknadsföretagen. En hemvävd ”efterfrågechock” skulle vara ett stort problem för en samhällsekonomi där tillväxtutsikterna i fortsättningen väntas stöda sig allt mera på den inhemska efterfrågan när draget från världsekonomin avtar.

Har ekonomin börjat komma i balans? 

Lyckligtvis kan tecken på förändring redan skönjas. Tack vare den goda sysselsättningsutvecklingen ökar hushållens inkomster för tillfället snabbare än på åratal. Samtidigt har det inte skett en lika snabb ökning i hushållens konsumtionsutgifter. Av de ökade inkomsterna se alltså åtminstone en del ut att sparas och hushållens ekonomi verkar äntligen vara på väg att komma i balans. Sparkvoten är alltjämt svagt negativ men inte längre lika mycket som under tidigare år.

Förhoppningsvis har det skett en vändning i sparsamheten. Också enligt Sparbankens Sparbarometer är intresset för att spara på väg upp. Unga vuxna förhåller sig särskilt positiva till att börja spara och placera eller att öka sitt sparande och placerande.

Publicerad i Kauppalehtis blogg 13.11.2018.