Pandemin ändrade på inflationsutsikterna

För mindre än ett år sedan skrev jag om Europeiska centralbanken fruktan för inflation. Dessa farhågor tycks bli besannade, då inflationen nått sin högsta nivå på årtionden både i euroområdet och i Förenta staterna. Under den vecka då denna text skrivs, är inflation ett hett diskussionsämne. Inflationen har nämnts flera gånger, bland annat på Helsingin Sanomats ledarsida.

Kommer priserna att stiga?

Inflationen har blivit ett tema som har drabbat konsumenterna särskilt genom de höjda energipriserna. Livsmedelspriserna väntas också stiga i år. Det betyder att två av den typiska konsumentens viktiga kostnadsposter har blivit större eller håller åtminstone på att göra det. Det påverkar den övriga konsumtionen och oundvikligen även sparandet. Centralbanken, som värnar om prisstabiliteten, utelämnar emellertid energi och livsmedel från sin analys av inflationen och följer upp den så kallade ”Core-ekonomin”. Tydligen har de två största kostnadsposterna en alltför stor volatilitet, det vill säga deras priser fluktuerar för mycket.

Nästan hela förra året utgick de största centralbankerna under ledning av Förenta staternas centralbank och Europeiska centralbanken (ECB) från att den ökande inflationen är övergående och tillfällig. Påståendena började ta en desperat ton när konsumentpriserna fortsatte att stiga. I slutet av november sade Fed att det kanske ändå inte är fråga om ett så övergående och tillfälligt fenomen. Ett antal mindre centralbanker hade uttalat samma slutsats redan tidigare.

Kommer inflationen att återgå till målnivån?

Det verkar som om ECB fortfarande väntar sig att inflationen återgår nästan till förra årtiondets variationsintervall och till dess målnivå, som är under två procent. ECB kommer dock gradvis att minska sin penningpolitiska stimulans under det innevarande året. När man tittar på de gällande riktlinjerna verkar det som om ECB:s politik fortfarande snarare bidrar till att öka inflationen än att bromsa upp den. ECB har dock goda orsaker att intala sig själv – och samtidigt försöka övertyga marknaden – om att inflationen kommer att återgå till en nivå som underskrider målnivån.

I mars 2021 skrev jag om den onda cirkeln i euroområdet på följande sätt: ”En åtstramning av ECB:s penningpolitik skulle kunna leda till en utveckling som så småningom splittrar euroområdet, och den enda aktören som skulle kunna rädda en sådan situation är ECB genom att lätta på penningpolitiken.”

Många marknadsaktörer ser utvecklingen på samma sätt som ECB och väntar sig att inflationen klart minskar under de närmaste åren. Det finns dock tre faktorer som förändrar spelet: pandemin har orsakat en förändring i inställningen till finanspolitiken, de eventuella förändringarna som skett i de globala leveranskedjorna och den så kallade greenflationen, som driver prisförhöjningarna.

Pandemin ändrar på finanspolitiken

De finanspolitiska stimulansåtgärderna avvecklades alltför fort efter finanskrisen. Detta berodde delvis på att Greklands budgetunderskott visade sig vara mycket större än väntat och nästan hälften av euroländerna hamnade under lupp på marknaden på grund av deras skuldbördor. Svaret på detta var ”austerity”, dvs. sträng budgetdisciplin. Euroländernas användning av pengar följdes ingående upp i både Bryssel och på marknaden. Det är mycket sannolikt att detta bidrog till den svaga ekonomiska tillväxten och den mycket låga inflationen under de år som följde.

Pandemin ändrade på euroområdets inställning till stimulansåtgärder med lånepengar. Tidvis rentav uppmuntrades staten att ta lån eftersom det fanns pengar att få till negativ ränta. I praktiken betalade staten tillbaka ett mindre skuldbelopp än den tog ut. Man skulle kunna tänka sig att en aktiv och stimulerande finanspolitik stimulerar den framtida ekonomiska tillväxten och samtidigt ökar inflationen.

De globala leveranskedjorna visade sin sårbarhet

När coronaviruset började sprida sig runt om i världen blev det stopp på allt. Sedan dess har leveranskedjorna drabbats bland annat av underutnyttjande av fabrikerna, karantäner och direkta nedstängningar när man försökt bekämpa viruset med lokala åtgärder. Tidvis har hamnarnas verksamhet begränsats. Containerbristen har plågat fartygstrafiken och blockeringen av Suezkanalen i våras orsakade allvarliga störningar i fartygstrafiken. Bristen på halvledare har påverkat många branscher och orsakat dröjsmål till exempel i leveranserna av nya bilar. 

Många av de fenomen som nämns ovan fick sin början med den tvärstopp i ekonomin och hela världen som pandemin orsakade våren 2020. Det är mycket möjligt att många av de problem som räknas upp ovan skulle ha lösts för länge sedan och framför allt lättare, om underleverantörerna hade varit belägna närmare slutanvändarna. Om så är fallet och om företagen vill att deras underleverantörskedjor är mer tillförlitliga och lokala i framtiden, är det sannolikt att det kommer att öka kostnaderna och inflationen. 

Greenflation ger fart åt inflationen

Greenflation, det vill säga övergången till energiproduktion – och produktion i allmänhet – med låga eller noll utsläpp höjer priserna och kostnaderna, vilket ger fart åt inflationen. Som vi redan har sett i vinter har höjningen av energipriserna varit spektakulär. Den gröna omställningen har haft en direkt koppling till detta genom utsläppsrätternas priser. 

Jag tror att de orsaker som jag nämner ovan kommer att leda till att inflationen också i euroområdet kommer att stiga till en högre nivå än vad vi är vana vid. Detta kommer med tiden att leda till att ECB blir tvungen att normalisera sin penningpolitik, med vilket jag ingalunda avser en åtstramning av penningpolitiken. De första stegen togs redan på mötet i december, men mycket återstår att göra. Jag tror att ECB lyckas avveckla sina undantagsåtgärder under den här cykeln, men inte mycket mer. 

En glädjande glimt på marknaden: positiva räntor

Dagen innan den här texten skrevs skedde någonting glädjande på marknaden: tioårsräntan för Tyskland, euroområdets ankare, besökte kortvarigt plussidan för första gången på en lång tid. ECB:s åtgärder skulle kunna resultera i att det vore möjligt att höja bankens depositionsränta till noll från den djupt negativa räntenivån, och att det samtidigt skulle bli möjligt att avsluta de omfattande köpen av statsobligationer. Även dessa åtgärder kan vara för mycket för statsobligationsmarknaden, och det är just det som ECB fruktar. Vi har ju dessutom en generation av unga bostadslåntagare som inte har upplevt positiva Euriborräntor under sin tid som låntagare. Om marknaden klarar av ECB:s åtgärder kommer denna generation att vara mycket förundrad.

Mikko Rautiainen

Mikko Rautiainen är ränteportföljförvaltare inom Sp-Fondbolag Ab, som är en del av Sparbanksgruppen. Åsikterna i denna artikel är författarens egna, och motsvarar inte nödvändigtvis placeringssynen hos Sp-Fondbolag, som förvaltar Sparbanken-fonderna.

Textens innehåll ska inte betraktas som rekommendationer eller råd för placeringar. Ingenting av det som framförs i denna text ska betraktas som ett bindande erbjudande om köp eller försäljning av placeringsfondandelar eller andra värdepapper eller som en uppmaning att vidta någon annan åtgärd i fråga om placering. Varje placerare fattar sina placeringsbeslut självständigt och på eget ansvar.