Inflation - ett hot eller en möjlighet?

År 2021 har börjat med en höjning av de långa räntorna. De ekonomiska utsikterna har förbättrats, särskilt i USA, men också i Europa i takt med coronavirusvaccinationerna. Riktningen för långa räntor är vanligtvis densamma som för ekonomisk tillväxt, och på längre sikt rör sig räntor och ekonomisk tillväxt samma väg. En annan drivkraft i räntenivån och riktningen är inflationen, som är kopplad till centralbankens penningpolitik.

Centralbankerna ser inte att inflationen hotar

Ifall man lyssnar på de stora centralbankerna, så som amerikanska Fed och Europeiska centralbanken (ECB), kommer penningpolitiken inte att förändras i en stramare ränteriktning under en lång tid framöver. Ingen av centralbankerna ser inflationstrycket som ett hot. Den unika ekonomiska chocken orsakad av pandemin kräver en lös penningpolitik och bibehållandet av låga räntor. Inflationen bestämmer särskilt ECB:s framtida åtgärder. Eftersom målet är prisstabilitet, som ECB definierar som inflation på mindre än 2%.

Effekterna av högre inflation

Om inflationen skulle stiga långt över 2% skulle ECB snart behöva reagera genom att skärpa penningpolitiken. Det skulle sannolikt också höja de långa räntorna. Högre räntor skulle dock ge efterfrågat liv på räntemarknaden, som har skadats av lös penningpolitik och stora köpprogram.

Både skuldsatta länder i euroområdet och företag med lägre kreditvärdighet har fått pengar på marknaden till mycket billiga eller till och med rekordlåga räntor. Naturligtvis har detta också möjliggjort de så kallade "pandemistöden" och fortsatt verksamhet för företag som slagits hårt av pandemin. Den negativa sidan är dock att prissättningen av lånade pengar är snedvriden på marknaden. Ibland känns det som att risken inte längre prissätts alls.

Stigande räntor, till exempel när det gäller Italien är ett hot på grund av landets skuldsättning och nästan obefintliga ekonomiska tillväxt. Stigande räntor skulle höja priset på Italiens skulder och kunde driva landet till svårigheter på marknaden. Detta medför också problem för ECB. Om ECB agerar inom sitt mandat och stramar åt penningpolitiken vid behov kan det leda till en ny eurokris.

Vilka är alternativen för Europeiska centralbanken?

Alternativen är alltså att upprätthålla prisstabilitet eller att hålla samman euroområdet. Om ECB skulle gå över till det senare skulle dess trovärdighet börja lida med tiden när inflationen stiger. Om det å andra sidan håller fast vid sitt mandat och skärper penningpolitiken kunde det leda till en finansiell lånekris. Det kan vara så att den enda aktören som kan lösa situationen utan att euroområdet bryts upp skulle vara ECB genom att lätta på penningpolitiken. Så vår centralbank är i en ond cirkel med sin nuvarande verksamhetsmodell, och det finns förmodligen några olika vägar ut ur den.

Den enklaste vägen ut skulle vara stark ekonomisk tillväxt, som i den nuvarande miljön av tillmötesgående penning- och finanspolitik skulle kunna vara möjligt. Realiteten ser dock något annorlunda ut i dagsläget inom euroområdet, för att inte nämna Italien. Hade den ekonomiska tillväxten varit starkare skulle inte skuldbeloppen längre se så dåliga ut, och gradvis högre räntor skulle inte innebära världens slut.

Ett annat sätt skulle vara att reformera centralbankens mandat, som Fed nyligen gjorde i USA. I framtiden kunde ECB vara mer tillmötesgående med inflation, inklusive andra mål som sysselsättningsstöd. Detta skulle göra det tidigare förslaget, dvs. ekonomisk tillväxt, mer troligt. ECB granskar visserligen för närvarande strategin, men processen har redan tagit mycket längre tid än väntat.

Den nuvarande penningpolitiken har lett till problem i euroområdet

I USA har räntorna stigit de senaste månaderna. Det innebär en numerisk ökning från den lägsta nivån på 0,5 procent till 1,7 procent i skrivande stund på drygt sex månader. Om man tittar på den genomsnittliga räntan i euroområdet är samma förändring från botten på -0,26 procent till nuvarande nivå på -0,05 procent. Denna mindre förändring fick vår centralbank att oroa sig så mycket att de beslutade att påskynda takten i sina stödköp. Detta trots att räntan inte varit positiv mer än en kortare tid i september förra året och det mesta av räntehöjningen förklarades av stigande inflationsförväntningar, vilket borde vara bra. Normaliseringen av penningpolitiken blir omöjlig utan en förnyelse av mandatet eller en klart starkare ekonomisk tillväxt.

Ränteinvesterarnas möjligheter

Ur en ränteinvesterares perspektiv skulle det vara önskvärt att en lös penningpolitik skulle ge resultat. Det kunde tillåta att räntemarknadens tillstånd skulle återgå till det normala och även lågriskräntor kunde återgå till positiva. Då skulle det vara möjligt att göra en positiv avkastning på annat sätt än att bara vänta på ännu lägre räntor.

 

Mikko Rautiainen

Mikko Rautiainen arbetar som ränteportföljförvaltare inom Sp-Fondbolag Ab som är en del av Sparbanksgruppen. Åsikterna i denna artikel är författarens egna, och motsvarar inte nödvändigtvis placeringssynen hos Sp-Fondbolag som förvaltar Sparbanken-fonderna.

Textens innehåll ska inte betraktas som rekommendationer eller råd för placeringar. Ingenting av det som framförs i denna text ska betraktas som ett bindande erbjudande om köp eller försäljning av placeringsfondandelar eller andra värdepapper eller som en uppmaning att vidta någon annan åtgärd i fråga om placering. Varje placerare fattar sina placeringsbeslut självständigt och på eget ansvar.