Valkommentar, del I: Ökad sysselsättning är ingen automat och skapar i princip inte nytt spelrum

Under de senaste par åren har sysselsättning förbättrats till synes enkelt. Sysselsättningsgraden har stigit snabbare och högre än någon ens vågade hoppas på. Den förstummande goda sysselsättningsutvecklingen har minskat den offentliga ekonomins utgifter, ökat skatteintäkterna och – vad som är viktigast – förbättrat tiotals tusen finländares utkomst och allmänna välstånd.

Det är heller inget under att man i partiernas valprogram räknar med en stark sysselsättning. De tråkiga nedskärningsbesluten tros äntligen vara förbi och man tror att man rentav har råd med nya satsningar så länge sysselsättningsgraden fortsätter att växa mot det nya målet på 75 procent. 

Det finns ändå två grundläggande problem i hur partierna tänker: 1) att sysselsättningsdragen stiger är ingen automat och det 2) skapar inget nytt spelrum, utan är snarast till hjälp när det gäller att klara av de redan givna välfärdslöftena.

1. Återhämtningen av sysselsättningen fortsätter inte automatiskt

Den oväntat snabba återhämtningen av sysselsättningsgraden kan ha skapat en illusion av en långvarig uppåttrend. Man glömmer lätt att den goda utvecklingen de senaste åren har stötts av såväl gynnsamma omständigheter som politiska beslut som man med stor möda fått till stånd. Särskilt år 2017 växte den globala ekonomin alldeles exceptionellt kraftigt och ännu i fjol fick vi draghjälp av den internationella konjunkturen. Sin egen roll bakom sysselsättningsökningen har säkert också konkurrenskraftsavtalet haft samt många små reformer och tilläggssatsningar (bl.a. förkortningen av det inkomstbundna arbetslöshetsskyddet, stödet till examensinriktad fortbildning och kompletteringsutbildning, höjningen av maxbeloppet för avdraget för bostad på arbetsorten, utvidgningen av rörlighetsunderstödet, den s.k. aktiveringsmodellen etc.).

Tyvärr pågår tyvärr nu en klar svängning mot det svagare i världsekonomin. Förra veckans ekonomiska siffror och marknadsindikatorer är ett gott exempel på detta: I Europa var nedgången i industrins avdelningschefsindex fortsatt brant, räntan på de tyska 10-åriga statsobligationerna var igen negativ och i USA varnar inverteringen av räntekurvan (de långa räntorna sjönk under de korta räntorna) rentav för en möjlig recession. 

Det är klart att sysselsättningen under den kommande valperioden inte längre får stöd av medvinden av en konjunkturuppgång. I fortsättningen beror sysselsättningsökningen allt mera på de strukturomvandlingar som stöder arbetsmarknaden. Sådana åtgärder har partierna varit mycket sparsamma med att föreslå.

2. Ökad sysselsättning ger inte nödvändigtvis nytt att fördela

Fastän sysselsättningsökningen varit stor är de utmaningar som den åldrande befolkningen medför ännu större. Detta syns redan nu så att det utanför arbetslivet finns relativt betydligt flera människor än för några decennier sedan. Fastän vår sysselsättningsgrad är lika hög som i början av 1990-talet är den s.k. ekonomiska försörjningskvoten (icke sysselsatta / sysselsatta) nu väsentligt svagare.

Eftersom vård- och omsorgs- samt pensionsutgifterna på grund av den åldrande befolkningen ökar kraftigt borde den ekonomiska försörjningskvoten gärna sjunka i fortsättningen. Redan att upprätthålla den nuvarande nivån kräver ändå att man ständigt får mera effekt ut av den glesnande skaran i arbetsför ålder. En stigning av sysselsättningsgraden till 75 procent – och på längre sikt ända till 80 procent – gör det kanske möjligt att hålla de tidigare välståndslöftena med skapar inte spelrum för nya löften.