Har de negativa räntorna kommit för att stanna?

Sett ur ränteplacerarnas perspektiv började innevarande år lovande, då de långa räntorna fortsatte stiga som de gjorde i slutet av föregående år. Däremot fick spridningen av coronaviruset de trygga räntorna på nedgång. Någon kan undra varför ränteplacerare ivrar för stigande räntor, eftersom det skulle medföra värdeförluster på deras nuvarande placeringar. 

Högklassiga ränteplaceringar ger ingen avkastning åt placeraren, utan denne är tvungen att betala för innehavet. Dessutom är det svårt att hitta placeringsobjekt då det råder brist på dem. Talar man om företagslån är riskpremien, dvs. ersättningen för den extra risken i förhållande till exempelvis statslån, historiskt sett mycket anspråkslös. Trots detta har ränteplaceringar alltid en plats i placerarens portfölj. I synnerhet statslån och på dagens marknad även IG-företagslån verkar i portföljen som en del som jämnar ut risken. De kan anses vara en ”portföljförsäkring”.

Varför är räntorna negativa?

Vad beror dessa utmaningar för ränteplacerare på, och varför är räntorna negativa? Europeiska centralbanken (ECB) har sänkt sin depositionsränta rejält och den ligger klart på minus. Samtidigt köper ECB upp stats- och företagslån på marknaden som är helt dugliga för placerare. ECB strävar naturligtvis efter att tillgodose sitt mandat, dvs. en inflationsnivå på drygt två procent, genom att sänka priset på pengar och öka mängden pengar i ekonomin genom att köpa värdepapper. ECB strävar efter att sänka sin centralbanksränta till nära den så kallade jämviktsräntan så att efterfrågan på pengar och utbudet av pengar vore i balans. Ur min synpunkt ser det dock ut som att utbudet av pengar är mycket större än efterfrågan. Detta påstående stöds även av statistik om exempelvis bankernas företagslån i eurozonen.

Kritik biter inte på ECB 

ECB:s penningpolitik har upprepade gånger kritiserats av exempelvis vanliga sparare och pensionsaktörer. Kontosparare eller sparare som föredrar bankdepositioner i olika euroländer är förbluffade när man inte får ränta som tidigare. Däremot borde inte kritiken vara ett problem för centralbanken, eftersom dess strävan är uttryckligen att få människor att konsumera, inte spara. Således skulle ekonomin växa snabbare och inflationen skulle stiga mot målnivån. Även pensionsplacerare har det svårt, då en stor del av portföljen måste placeras i statslån, vars genomsnittliga räntenivå vid skrivande stund inom eurozonen är 0 procent, och, i fråga om högklassiga statslån, ännu lägre. 

Det är med andra ord en utmaning att få en skälig avkastning på placeringarna för att täcka kommande pensioner. Men om centralbanken skulle höja räntan till en ”normalare” nivå och om man fick en avkastning på räntan på marknaden, skulle räntenivån vara för hög med tanke på ekonomins skick och den ekonomiska tillväxten skulle sannolikt avta och inflationsmålet skulle vara även mera avlägset. Detta skulle heller inte vara något positivt för pensionsportföljer, då till exempel avkastningen på aktiemarknaden är starkt sammanflätade med den ekonomiska tillväxten.

I USA är situationen en annan 

Förenta staternas centralbank Federal Reserve Boards (Fed) står inför ett annat dilemma. Där är ekonomin i ett betydligt bättre skick än i eurozonen. Ekonomin växer, arbetslöshetsgraden är mycket låg och inflationen är närmare målnivån. Aktiemarknaden har de senaste dagarna nått en rekord hög nivå, men trots det väntas Fed snarare lätta på penningpolitiken än att strama åt den. Även om inflationen har varit kraftigare i USA än i eurozonen, har den dock inte varit helt så kraftig som man önskat och således har Fed indikerat att man tillåter en högre inflation sannolikt en längre tid än vad det historiskt sett finns anledning för. 

Euroräntorna har hamnat i en ond cirkel

Således kan man inte vänta sig en åtstramning av penningpolitiken. Alltid då aktiemarknaden faller ner från sina nuvarande rekordnivåer, ropar man genast efter Fed på hjälp. Senast det gick så var för några veckor sedan då paniken som coronaviruset orsakade på aktiemarknaden genast höjde förväntningarna på Fed och sänkta räntor. Det ser ut som att Fed har hamnat i en ond cirkel, där dess tämligen lätta penningpolitik håller den ekonomiska tillväxten igång och aktiemarknaden nöjd i uppåtgående trend. Detta har satt igång förväntningar på att räntorna ska stiga, vilket har, senast när det uttalades av Fed, försatt marknaden i panik och fått marknaden att kräva att styrräntan snarare sänks än höjs.

Utöver ECB:s mycket lätta penningpolitik, euroländernas upprepade politiska kriser och den globala virusepidemin är denna onda cirkel ytterligare en faktor som trycker ner euroräntorna. Utsikterna i eurozonen för dem som placerar i statslån är således ganska tröstlösa det enda som står till buds är avkastningslös risk istället för riskfri avkastning. Det är dock tröstande att utsikterna är bättre i de övriga tillgångsklasserna. Aktier gynnas i synnerhet av den lätta penningpolitiken och den eviga väntan på att Fed ska rädda aktiemarknaden när det uppstår problem. 

Nu ser det dock ut som att de mycket låga räntorna har kommit för att stanna. En inflation som klart överstiger två procent, varvid ECB kunde antas strama åt penningpolitiken, uppnås bara inte trots alla ansträngningar, och marknaden väntar sig att 3 månaders Euriborräntan fortfarande är negativ i fram till slutet av 2025. För ränteplacerare ser framtiden dyster ut, men bolånetagare tackar.

Mikko Rautiainen

Mikko Rautiainen är ränteportföljförvaltare hos Sb-Fondbolag Ab, som är en del av Sparbanksgruppen. Åsikterna i denna artikel är författarens egna, och motsvarar inte nödvändigtvis Sb-Fondbolags placeringssyn, som förvaltar Sparbanken-fonderna.

Textens innehåll ska inte betraktas som rekommendationer eller råd för placeringar. Ingenting av det som framförs i denna text ska betraktas som ett bindande erbjudande om köp eller försäljning av placeringsfondandelar eller andra värdepapper eller som en uppmaning att vidta någon annan åtgärd i fråga om placering. Investeraren ska självständigt och på eget ansvar fatta sina investeringsbeslut.