Besvärlig början på året för ränteplaceraren – igen en gång

Året har ur ränteplacerarens synvinkel börjat på ett förargligt bekant sätt. Igen väntar vi i spänning på när den tyska 20-årsräntan, ”Bund yield”, ska bli negativ. När detta skrivs är eurozonens riskfria räntekurva, dvs. räntorna på de tyska statslånen, negativ ända till en löptid på 9 år. Vad beror en sådan onormal räntenivå på? Den här gången?

Låg inflation och sjunkande förväntningar bakom den nuvarande räntenivån

Räntenivån har förklarats bl.a. med hotet om handelskrig, Brexit-osäkerheten och den långsammare ekonomiska tillväxten. Också det ekonomiska läget i Italien lyfts ofta upp som förklaring på problemen i eurozonen. Den viktigaste förklaringen kan ändå vara den låga inflationen och de sjunkande inflationsförväntningarna.

Inflationsförväntningarna har sjunkit sedan förra sommaren. De senaste fem åren har Europeiska centralbanken (ECB) försökt lyfta inflationen mot den nivå på strax under 2 procent som mandatet dikterar. I den massiva penningpolitiska stimulansen har som åtgärder använts bl.a. centralbankens negativa inlåningsränta, förmånliga villkor för bankernas långfristiga finansiering och köp av eurostatslån på marknaden. Ändå har målnivån inte uppnåtts. I själva verket, om man ser på den underliggande inflationen (inflation, från vilket matens och energins inverkan har rensats bort) i eurozonen har vi på målnivån på strax under 2 procent senast befunnit oss för svindlande 10 år sedan. Tio år!

Vilket är Europeiska centralbankens nästa steg?

Att misslyckas med sina mål börjar redan vara en trovärdighetsfråga för ECB. Om trovärdigheten går är det ingen bra sak ur marknadens synvinkel. Tillgångsslag som har status av trygg hamn blir då efterfrågade och sådana representerar till exempel de tyska statslånen i eurozonen. När efterfrågan på dem ökar stiger priserna vilket samtidigt betyder att räntenivån sjunker. Spiralen är klar.

Nu spekulerar man på marknaden om ECB igen blir tvungen att inleda värdepappersköp – fastän den så sent som vid årsskiftet slutade med dem. Om ECB inleder köpprogrammet på nytt är det en ansenlig u-sväng från en normalisering av penningpolitiken till superstimulans. En riktningsändring kunde förvisso ses redan på ECB:s marsmöte, när ordföranden Mario Draghi berättade om nya finansieringsoperationer (TLTRO) för bankerna samt att centralbanksräntorna hålls på nuvarande nivå åtminstone till slutet av år 2019.

Senast reagerade ECB massivt när deflation hotade eurozonen. Nu visar sig deflationsspöket inte så ECB:s nuläge i fråga om penningpolitiken torde räcka till – fastän centralbanken i eurozonen onödigt ofta har varit den enda som har försökt öka inflationen och samtidigt den ekonomiska tillväxten. Till exempel har finanspolitiken inte varit till mycket hjälp.

Penningpolitiken och de låga räntorna räddar inte situationen – men kanske en lösare finanspolitik?

Den låga tillväxten och inflationen samt de mycket långa räntorna i Japan de senaste decennierna närmar sig också i Europa. I Japans fall var utmaningarna i banksektorn det centrala. Man hade alltför länge tålamod med bankernas problemkrediter och det förlamade kreditgivningen till friska företag och gjorde tillväxten långsammare. I Japan spräcktes bubblan på aktie- och fastighetsmarknaden i decennieskiftet 1980-1990 och det lämnade efter sig många överskuldsatta investerare och företag. Minnesspåret efter den skuldchocken torde vara mycket långt eftersom den flera decennier långa låga räntenivån i Japan inte fick den privata konsumtionen att öka, utan skulden minimerades oberoende av räntenivån.

Jämfört med Japan har man i eurozonen tagit tag i bankernas problem snabbare, med undantag av några fall. Också i fråga om penningpolitiken har man trots allt sölande agerat snabbare än Japan, men i fråga om den stimulerande finanspolitiken upprepas samma fel. Penningpolitiken och låga räntor räddar inte eurozonen, men en lösare finanspolitik skulle kunna förändra saken.

Vilken roll har den amerikanska centralbanken?

Också den amerikanska centralbanken Fed har ändrat riktning på några månader – eller åtminstone tror marknaden det. Som nästa rörelse i styrräntan ses nu en sänkning. I nuläget känns en sänkning överdriven när Fed har också andra mål än prisstabilitet, som hämmar ECB. Fed strävar också efter full sysselsättning, som för tillfället klart uppnås. Eftersom den ekonomiska tillväxten är rätt god är det svårt att se att Fed skulle lätta på penningpolitiken bara för att inflationen ligger lite under målet. Fed är också med egna ord sagt nu ”tålmodig och beroende av inkommande data”. Men den s.k. ”Powell put” torde finnas, varvid centralbanken stöder marknaden.

För ränteplaceraren är situationen kinkig eftersom det är svårt att få avkastning om man inte är beredd på en högre risk än man är van vid. I Eurozonen baserar sig statslånens potential enbart på antagandet att räntorna ska fortsätta sjunka. Ränterisken för placeringar i 10 års statslån är då stor med Tysklands nuvarande räntenivå. En räntestegring med t.ex. 25 räntepunkter (0,25 %) skulle orsaka placeraren en förlust på 2,5 procent. För dem som placerar i företagslån har den goda utvecklingen i början av året medfört en utmaning i form av låga riskpremier. Låga riskpremier på låga räntor lovar inte någon hög avkastning i framtiden. Utmanande tider igen en gång.

Mikko Rautiainen

Mikko Rautiainen är ränteportföljförvaltare i Sp-Fondbolag. Den syn som här ges är skribentens egen personliga och motsvarar inte nödvändigtvis Sp-Fondbolags, som ansvarar för Sparbankens fonder, investeringssyn.

Textens innehåll ska inte förstås som placeringsringsrekommendationer och placeringsrådgivning. Inget som står i texten är ett bindande erbjudande att köpa eller sälja andelar i placeringsfonder eller andra värdepapper eller uppmaning att inleda annan investeringsverksamhet. Placeraren fattar varje placeringsbeslut självständigt och på eget ansvar.