Aktiva eller passiva placeringar? Eller trots allt både och?

Vad är det för skillnad på aktiva och passiva placeringar?

 Den senaste tidens livliga diskussion om kapitalförvaltningstjänster tycks tvångsmässigt söka svaret på frågan om det lönar sig att välja aktiva eller passiva placeringar. Frågeställningen är fel enligt mig. Diskussionen innehåller dessutom flera missförstånd och systemfel. 

Låt oss först gå igenom termerna.

Med passiva placeringar avses en strategi där man placerar i något tillgångsslag enligt marknadsvärdet. Om vi tar t.ex. småplacerarnas populäraste tillgångsslag, aktier. En passiv placerare som placerar i aktier försöker inte få bättre avkastning på sina egna aktieplaceringar än vad aktiemarknaden ger som helhet, utan uttryckligen just den här marknadsavkastningen.

En passiv placerare väljer till exempel ett aktieindex, vars avkastning hen vill ha och ordnar därefter sitt innehav så att hen får indexets avkastning på sin portfölj. Lättast går det nuförtiden när man placerar i en indexfond eller en börslistad fond, en s.k. ETF.

I aktivt placerande försöker placeraren på sina placeringar få en avkastning som är bättre än marknaden. Med användning av exemplet ovan vill en aktiv placerare inte äga indexets alla aktier utan bara de vars avkastningspotential hen tror ska vara bättre än genomsnittet. Genom att studera bolag och följa marknaden räknar den aktiva placeraren verkliga värden på aktierna och köper därefter ”billiga” aktier till sin portfölj och undviker ”dyra”. 

Den här värdebestämningen möjliggör en aktiv placeringsstrategi men är samtidigt dess största svaghet. Hur ska man bestämma en akties värde tillförlitligt? Den aktiva placerarens problem slutar inte ens med bestämmandet av det ”rätta” värdet. Så länge som marknaden är av annan åsikt om värdet uppnår placeringen inte den önskade potentialen.

Problemen med aktiva och passiva placeringar

Varför skulle någon vilja välja bara den marknadsavkastning som passivt placerande ger när det finns också aktiva kapitalförvaltare som har som mål att få högre avkastning? 

Orsakerna är egentligen två: priset på aktivt placerande och medelmåttig avkastning. Det är svårt att bestämma värdet på vilken tillgång som helst, och marknadspriserna reagerar ofta inte så som den aktiva placeraren väntat sig. Delvis därför stannar en stor del av de aktiva kapitalförvaltarna under marknadsavkastningen. Att aktivt bestämma värdet tar också tid och resurser, varför aktiv kapitalförvaltning kostar en aning mera än passiv. 

Också passivt placerande innehåller många fallgropar. För det första, eftersom det också för passiv kapitalförvaltning naturligtvis tas ut en kostnad når avkastningen inte marknadsavkastningen. För det andra, en passiv placerare köper kritiklöst allt som ingår i indexet. En passiv placerare försöker inte undersöka bolagens resultat- eller balansräkningar eller framtidsutsikter, och försöker inte fastslå förnuftigheten i företagets affärsverksamhet – än mindre utmana den. 

När passivt placerande blir vanligare växer aktiva placerares avkastningsmöjligheter

Lite tillspetsat kan man säga att den passiva placeraren inte vet vad som händer i hens placeringsobjekt. Hen bryr sig inte eftersom hen litar på att den aktiva placeraren undersöker placeringsobjekten och bara berättar priset för vilket hen köper dem. Det är inte svårt att se att snedvridningen i priserna ökar när det passiva innehavet växer. Det är klart att passivt placerande aldrig kan omfatta alla innehav. Blotta tanken på det känns omöjlig. Marknaden behöver aktiv värdebestämning för att fungera. 

Den passiva placeraren behöver en aktiv placerare. Och ju större del av ägarna rör sig som en flock med marknadspriserna desto lättare har de kvarvarande aktiva placerarna att hitta snedvridningarna i priserna och dra nytta av dem.

Aktivt eller passivt? – frågeställningen är vilseledande

Ur den här synvinkeln är frågeställningen aktivt eller passivt? vilseledande enligt mig. Istället borde man tänka aktivt och passivt. Passivt placerande har kommit för att stanna men det kan aldrig fungera utan aktivt placerande. De här två strategierna fungerar som komplement till varandra, inte som ersättare. Genom att kombinera aktivt och passivt placerande kan man få nytta av båda och förbättra portföljens riskkorrigerade avkastning. 

Som den största fördelen med passivt placerande kan man anse att det satte igång en kedjereaktion som sänkte kostnaderna för placerandet över lag samt gav småplacerare tillgång till omfattande placeringsprodukter och placeringslösningar. När placerandet tidigare i stor utsträckning var vissa finanskretsars privilegium, är det idag tillgängligt för de stora massorna.

Tatu Paasimaa

Tatu Paasimaa är aktieportföljförvaltare i Sp-Fondbolag Ab som är en del av Sparbanksgruppen. Åsikterna i denna text är skribentens egna personliga åsikter, och motsvarar inte nödvändigtvis den syn Sp-Fondbolag som administrerar Sparbanken-fonderna har. 

Innehållet ska inte förstås om placeringsrekommendationer eller placeringsrådgivning. Ingenting som anges i denna text är ett bindande anbud att köpa eller sälja placeringsfondsandelar eller andra värdepapper och ingen uppmaning att inleda annan placeringsverksamhet, Placeraren fattar varje placeringsbeslut självständigt och på eget ansvar.

Läs också chefsekonom Timo Vesalas blogginlägg: Förnuft och känsla i indexplaceringar

Här kan du läsa våra portföljförvaltares tidigare blogginlägg:

Redan en dags frånvaro från marknaden kan bli dyrt för dina placeringar
Ränteportföljförvaltaren Mikko Rautiainen: Besvärlig början på året för ränteplaceraren – igen en gång
Aktieportföljförvaltaren Anders Pelli: Investeringar i megatrender – så här hejdar du klimatförändringen
Ränteportföljförvaltaren Ilkka Laru: Placeringsmarknaden 2018 – en analys av helheten och hur år 2019 ser ut