Indexinvesteringens förnuft och känsla

Irritation

Jag blir irriterad när man med jämna mellanrum förundrar sig över varför aktivt förvaltade fonder i genomsnitt förlorar mot marknadsindexet lika mycket som sina kostnader. Det är onödigt att förundra sig. Det är fråga om en självklarhet.

Att saken är självklar kommer fram när man en stund funderar hur marknadsavkastningen bestäms. Marknadsavkastningen (M) är ju det viktade medeltalet av bruttoavkastningen (avkastning före kostnader) av aktiv- (A) och indexinvesterarna (I) dvs. enligt formeln:

M = p*A + (1-p)*I,

där p är aktivinvesterarnas och 1-p indexinvesterarnas andel. Eftersom indexinvesterarens bruttoavkastning är densamma som marknadsavkastningen får man resultatet M=A(=I) när man i ekvationen ovan inför I=M.

Aktivplacerarnas genomsnittliga bruttoavkastning och marknadsavkastning är alltså en och samma. Eftersom aktivplacering kräver mera arbete än passivt indexplacerande klarar sig nettoavkastningen på en slumpmässigt vald aktivfond (avkastning minus kostnader) inte enligt förväntan mot nettoavkastningen på en indexfond.

Sympati

Mot aktivplacerare känner jag sympati eftersom det utan dem inte skulle finnas något vett i en marknadsprissättning. Indexplaceraren har ju ingen åsikt utan följer bara aktivplacerarnas genomsnittliga syn. Om det inte fanns aktivplacerare skulle marknaden följa i sitt eget kölvatten dvs. skulle utvecklas till ett cirkelresonemang. Marknadens visdom hänger på aktivplacerarna. 

Lättnad

I verkligheten kommer det alltid att finnas aktivplacerare på marknaden. En del ser en kontrollerad ökning av indexplacering rentav som en bra sak, om de kvarvarande aktivplacerarna är de som är bäst informerade och de som orsakat ”larmet” drar sig tillbaka till åskådarläktaren.

En lättnad är också att man med högklassigt och tillräckligt aktivt placerande kan vara framgångsrik, t.o.m. systematiskt. Enligt finländska Antti Petäjistös forskningsresultat är det de fonder som mest aktivt avviker från indexet som i genomsnitt vinner över sitt jämförelseindex – också efter kostnaderna.

Oro

Fastän aktivplacerarna inte helt håller på att försvinna från marknaden kan den ökade passivplaceringen ändå minska mångfalden av åsikter på marknaden. Eftersom handel alltid förutsätter en åsiktsskillnad mellan köparen och säljaren kan en minskning av investerare som aktivt bildar sig en åsikt krympa handelsmöjligheterna och minska marknadslikviditeten. När det händer oväntade saker byter åsiktsledarna åsikt och en massiv flock av passivplacerare följer efter ”till samma sida av marknaden”. I paradigmförändringar i ekonomin kan marknadsrörelserna på det sättet förstärkas.

Tvekan

Det tål också att tänkas på vad det är som indexplaceraren köper. Indexplacering är ganska långt ifrån t.ex. filosofin om värdeplacering. Marknadsvärdeviktade index har en tendens att koncentreras till trendiga och därmed till sin prissättning dyra namn. Särskilt problematiskt är fenomenet i skuldebrevsindexen, där den största vikten ligger på aktörer som har mest skuld. Passivplaceraren kan också ha svårt att undvika affärsmodeller vars hållbarhet och ansvarsfullhet på lång sikt är ifrågasatt.

Empati

Småplacerarna behöver naturligtvis inte bekymra sig över hur indexplaceringar på lång sikt påverkar verksamheten på finansmarknaden. Empatiskt tänkt är det alltid bra att planera en förmögnare framtid oberoende av om man väljer sina placeringsobjekt själv eller sparar i aktivt förvaltade fonder eller passiva indexprodukter.

 

Timo Vesala är politices doktor och Sparbanksgruppens chefsekonom. Vesala kommenterar aktivt ekonomiska frågor i såväl sociala medier, blogginlägg som meddelanden.

Texten har publicerats i bloggen i  Kauppalehti 12.3.2019.