Den digitala euron skulle fixa något som inte är sönder

Under våren rapporterades det att Kinas centralbank hade utvecklat en digital version av yuanen, som för närvarande testas i Kina. Även USA:s centralbank överväger att ge ut en digital dollar, och den 14 juli 2021 sade Christine Lagarde, ordförande för Europeiska centralbanken: ”Vi (ECB) har beslutat att ta ett viktigt steg och inleda ett projekt om den digitala euron. Vi vill se till att människor och företag fortfarande i den digitala tidsåldern har tillgång till centralbankspengar – den säkraste formen av pengar.”

Inledandet av den tvååriga utredningsfasen betyder dock inte att man redan beslutat att ge ut den digitala euron. Vilket är bra eftersom den digitala euron skulle fixa något som inte är sönder.

Den digitala euron – vad handlar den om?

Först och främst är det dock bra att klargöra vad den digitala euron handlar om. Våra euro är ju redan i digital form, eftersom de flesta av oss betalar våra räkningar elektroniskt och våra köp med kort. Pengarna på våra konton är dock inte centralbankspengar, det är affärsbankspengar. Det finns nämligen två olika slags pengar. Centralbankspengar är de sedlar och mynt som finns i våra plånböcker samt bankernas insättningar i centralbanken. Affärsbankspengarna på våra konton riskerar att förloras om en bank blir insolvent och kunden har mer pengar än det maximala insättningsgarantibeloppet på sitt konto, d.v.s. 100 000 euro.

Varför den digitala euron?

Eftersom en centralbank inte kan gå i konkurs skulle en digital euro baserad på centralbankspengar inte ha denna risk. Även om Lagarde hänvisade till just detta när hon talade om säkerhet, härstammar staternas eller ECB:s intresse för den digitala euron inte från att de vill skydda rika medborgare från affärsbankernas eventuella konkurser. Viljan att få den digitala euron vid sidan av mynt och sedlar beror närmast på oron över att kontanter skulle börja ersättas av kryptovalutor utanför det finansiella systemet, såsom Bitcoin eller Facebooks Diem, vilka inte är pengar. Detta skulle vara problematiskt när det gäller t.ex. uppföljningen av penningpolitiken och av den ekonomiska utvecklingen.

Vilka effekter skulle den digitala euron få?

Om den digitala euron infördes skulle den oundvikligen skapa en konkurrenssituation mellan centralbankerna och affärsbankerna. För att digitala euro ska vara rimligt användbara för kunderna bör de kunna hållas på ett konto som är kopplat till befintliga betalningssystem. Och för att vi européer ska kunna använda den digitala euron i stor utsträckning bör bankkortet och mobilbanken kunna anslutas till detta digitala eurokonto. Dessutom bör det vara möjligt att ta ut digitala euro i kontanter från uttagsautomater eller serviceställen och att betala räkningar från de digitala eurokontona. Kundservice bör också ordnas för händelse av frågor och problem. Allt detta skulle kanske kunna lösas genom samarbete mellan centralbankerna och tredje parter men det skulle bli dyrt, och det känns också lite som att den slags verksamhet skulle överlappa med de banktjänster som erbjuds av affärsbanker. Dessutom skulle det eventuellt kunna öka kundernas lånemarginaler om affärsbankspengarna ersattes av digitala euro, d.v.s. centralbankspengar. Bankerna använder ju de pengar kunderna satt in i affärsbanker för att bevilja lån.

Den digitala euron – finns det ett kundbehov för den?

Som en fördel med den digitala euron har man nämnt att den skulle kunna undergräva amerikanska Visas och MasterCards dominans på den europeiska betalningsmarknaden och minska handlarnas kostnader för att ta emot kortbetalningar. Man tror ofta att handlarnas lägre kostnader syns direkt i konsumentpriserna. Det är ju sant att den digitala euron kanske skulle kunna underlätta skapandet av ett sameuropeiskt bankkort för EU-länderna. Hur populär den digitala euron verkligen skulle bli bland konsumenterna är sedan en helt annan fråga. Åtminstone om användningen av det nya kortet främjades kraftigt av den offentliga makten skulle man kunna uppnå resultat.

Vårt grannland Ryssland skapade ju, delvis på grund av internationella ekonomiska sanktioner, det lokala Mir-betalkortet som alternativ till Visa- och MasterCard-korten. Den ryska staten har påskyndat användningen av Mir till exempel genom att göra sociala förmåner och den offentliga sektorns löner enbart tillgängliga med Mir-korten, och genom att tvinga handlare att acceptera kortet som betalningsmetod. Som ett resultat av dessa åtgärder har andelen för Mir-kortbetalningar under loppet av några år ökat till ungefär en fjärdedel av alla köp med bankkort i Ryssland.

Som exemplen från Kina och Ryssland visar kan ett lokalt bankkort och digitala centralbankspengar skapas av den offentliga makten, antingen separat eller som ett sammanhängande system. Båda alternativen löper dock stor risk bli dyra lösningar som i slutändan inte har tillräckligt med kundbehov i Finland.

Manu Kauppila är Sparbanksgruppens direktör med ansvar för kort. Han är en ivrig bänkidrottare och långdistanslöpare vars löpning till jobbet har avbrutits på grund av att coronaviruset lett till distansarbete.