Det har inte skett några större överraskningar i den makroekonomiska bilden i september. De ekonomiska utsikterna är mycket dämpade, men det finns ingen allvarlig recession i sikte. OECD uppdaterade sina globala ekonomiska tillväxtprognoser under september och enligt de nuvarande prognoserna förväntar de sig en ekonomisk tillväxt på 3 procent för i år och 2,7 procent för nästa år. Om detta realiseras skulle båda innebära en långsammare utveckling än det långsiktiga genomsnittet (3,5 %).

I USA förefaller en så kallad mjuk nedgång i ekonomin fortfarande vara möjlig. Det innebär att centralbanken, med sina räntehöjningar, skulle lyckas försvaga den ekonomiska bilden och sänka inflationen i linje med sina mål, men ändå ”i lämplig omfattning” utan att ekonomin driver in i en lågkonjunktur. Utsikterna för den kinesiska ekonomin är också ganska pessimistiska, men läget verkar stabiliseras. Den europeiska ekonomin, inklusive Finland, är troligen redan i recession.

Räntetopparna är nu aktuella

I september höjde Europeiska centralbanken sin styrränta till 4,0 procent. Höjningen överensstämde till stor del med förväntningarna. I sina budskap angav centralbanken att räntehöjningarna nu har upphört, men att de kommer att stanna på de nuvarande nivåerna under ganska lång tid framöver.
Naturligtvis kommer den framtida ekonomiska utvecklingen att avgöra riktningen för styrräntorna, men det verkar starkt som om räntehöjningar nu har setts och nästa drag kommer att vara en räntesänkning. Detta skulle vara en lättnad för många personer med bostadslån. Naturligtvis finns det också risker med denna förväntan. Till exempel oljepriserna har stigit den senaste tiden och fortsätter att orsaka huvudbry för centralbankerna.

Finlands strama penningpolitik har redan stor effekt

Räntehöjningen har drabbat den finska ekonomin mer än många andra europeiska länder. Finländarnas lån är till stor del knutna till korta marknadsräntor, så räntehöjningen ”har snabb slagkraft". Dessutom finns det en hel del räntekänslig industriell verksamhet och byggande i den finska ekonomin.
Framför allt har utsikterna för byggandet i Finland försämrats snabbt och till exempel byggloven är på en mycket låg nivå. Även inom industrin har utsikterna tydligt försämrats den senaste tiden. Det går fortfarande relativt bra för servicesektorn.

Konsumenternas trångmål lindras långsamt i takt med att inflationen blir måttligare och löneökningarna har trätt i kraft. Det verkar också som om löntagarnas beskattning kommer att lätta nästa år, även om inga slutgiltiga beslut ännu har fattats. I vilket fall som helst börjar konsumenternas köpkraft att öka.

Den åtstramade penningpolitiken återspeglas också i de finländska hushållens skuldsättning. Skuldsättningsgraden, som har stigit under lång tid, har nu börjat sjunka.

Henna Mikkonen
Chefsekonom vid Sparbanksgruppen

September var en ganska svag månad för aktiemarknaden. USA var den svagaste av de stora marknaderna och orsaken till svagheten var till stor del ett budskap från centralbankerna om att räntorna skulle förbli höga en längre tid.

Aktiernas värderingskoefficienter är höga i förhållande till den rådande räntemiljön, där realräntorna är mycket höga. Marknaden prissätter en så kallad mjuk nedgång i den amerikanska ekonomin. I en mjuk nedgång försvagar centralbanken den ekonomiska tillväxten och sänker inflationstrycket så att ekonomin inte hamnar i recession. Om detta lyckas kan de optimistiska vinsttillväxtprognoserna för 2024 bli verklighet, men riskerna för besvikelse har ökat. Resultatperioden för tredje kvartalet, som småningom kommer att starta, kommer att spela en nyckelroll i den kortsiktiga marknadsutvecklingen. De saker vi följer är: i vilket skede lagercykeln är, hur väl marginalerna har skyddats i en inflationär miljö när efterfrågan försvagas och vilka företagens riktlinjer för framtiden är.

Problemen i den kinesiska fastighetssektorn fortsätter och fastighetsjätten Evergrande kommer sannolikt att stanna kvar i rubrikerna. Kinas ekonomiska svaghet är också ett hot mot Europas ekonomiska tillväxt. Det högre oljepriset, som till stor del beror på utbudssituationen, är också en faktor som kan försvaga den ekonomiska tillväxten och resultattillväxten och även förlänga centralbankernas strama räntepolitik. Likviditetsläget på aktiemarknaden är dock på en god nivå, och positiva nyheter om att till exempel lätta på inflationstrycket kommer att få kurserna att stiga.

När riskfaktorerna ökar har vi sänkt aktievikten till en måttlig undervikt i vår allokering, men vi fortsätter att hålla finska aktier lätt överviktade inom aktierna, eftersom kurserna i många finska företag redan prissätter en försvagad verksamhetsmiljö.

Anders Pelli
aktieportföljförvaltare

I september fokuserade placerarna på oron på räntemarknaden. På räntemarknaden steg de långa räntorna kraftigt, då centralbankerna i USA och Europa signalerar att räntorna kommer att förbli höga under en lång tid framöver. Efter centralbanken Feds möte togs två räntesänkningar bort under andra halvåret nästa år, och narrativet ”räntorna kommer att förbli höga och under lång tid framöver” stärktes ytterligare.

De ekonomiska indikatorerna har dock försämrats markant under sensommaren och stöder inte centralbankernas budskap. Marknaden verkar dock tro på centralbankernas budskap, och räntekurvan har planat ut med höjningen av de långa räntorna. I euroområdet sjönk inflationen mer än väntat i slutet av september och de ekonomiska uppgifterna har varit deprimerande svaga. Således tror vi att den penningpolitiska åtstramningscykeln är över när det gäller att höja räntorna och att det kanske inte finns tid för andra åtgärder när lågkonjunkturen driver på och de disinflatoriska krafterna ökar.

Riskpremierna på företagslån har legat kvar på förvånansvärt låga nivåer. I september gav mer räntekänsliga företagslån med låg risk dålig avkastning, men företagslån med hög risk gav istället positiv avkastning. Början av september var lovande positiv på den europeiska High Yield-marknaden. Emissionsmarknaden var livlig och bolagen rusade till marknaden för att refinansiera de gamla lånen medan fönstret ännu var öppet. Men som tidigare dämpade de stigande räntorna aktiviteten mot slutet av månaden. En emission måste ställas in på grund av bristande efterfrågan. Den senaste tiden har det inte skett några betydande förändringar i statistiken över betalningsstörningar. Under de senaste 12 månaderna har cirka 2 procent av utestående High Yield-lån upplevt betalningssvårigheter. Siffran är högre än förra året, men trots detta fortfarande ganska låg. I slutet av september sågs också en liten ökning av riskpremierna.

Vår syn är fortfarande densamma: de ekonomiska uppgifterna är fortfarande svaga och inflationen uppvisar tydliga tecken på en avmattning, och därför anser vi att en vändning i räntecykeln är nära förestående. Vi fortsätter övervikta ränterisker inom fonderna och föredrar lån av bättre kvalitet.

Mark Mattila
ränteportföljförvaltare

Fonden Sparbanken Långränta placerar i euroområdets statsobligationer. Euroländernas statsobligationer var länge en ointressant, rent av avskräckande tillgångsklass, när den penningpolitiska stimulansen var som högst under de senaste 10 åren.

I skrivande stund gav euroländerna i genomsnitt 3,25 % och bara 20 månader tillbaka var avkastningsnivån 0 %, ibland till och med negativ. Europeiska centralbanken (ECB) pressade sin styrränta till noll och sin inlåningsränta till klart negativ i ett försök att få tillbaka inflationen till en nivå nära målet på 2 % i efterdyningarna av den finansiella krisen och skuldkrisen. Dessutom köpte cenralbanken enorma mängder eurostatsobligationer samt företagslån från marknaden, vilket ökade balansräkningen mångdubbelt jämfört med startnivån. Inflationen åstadkoms inte förrän effekterna av pandemin och den ryska invasionen av Ukraina störde den globala ekonomin.

ECB har höjt sina räntor med 4,25 procentenheter och Fed med ännu mer på drygt ett år. Effekten syns till exempel som en svaghet i inköpschefsindexet och den sista delen av åtstramningen håller först nu på att slå igenom i den reala ekonomin. Den penningpolitiska åtstramningstakten har varit historisk, liksom även utgångspunkten och minst en generation unga vuxna hade tid att vänja sig vid låga eller inga räntor. Med allt detta i åtanke är det mycket möjligt att ekonomin inte kommer att klara av den observerade ränteökningen och att centralbankerna kommer att behöva ändra riktningen för sin politik mycket snabbt. Inflationen inom euroområdet är redan på väg mot målet, och om man tittar på inflationen inom euroområdet under hela dess historia har inflationen inte stigit någonstans nära nivån på 2 % i genomsnitt – omkring 1,7 % från 1997 fram till slutet av 2020. Om den högre inflationstakten de senaste åren inkluderas i granskningen kommer vi att nå knappt 2 %. Resultatet blir ännu mer dramatiskt om man tittar på den så kallade underliggande inflationen, från vilken instabila förändringar i energi- och livsmedelspriserna har tagits bort. Det vill säga före pandemin uppnåddes inte inflationsmålet och inflationstoppen de senaste åren orsakades av exceptionella omständigheter, på vilket reaktionerna var historiskt strikta. En överdriven åtstramning är därför till och med sannolik och en vändning kan komma oväntat. Centralbankscheferna talar om effekterna av löneökningar, men vilken effekt har till exempel 10-procentiga ökningar på konsumtionen och därmed på inflationen, om räntekostnaderna för bostadslån har mångdubblats och energiräkningarna har stigit dramatiskt?

Räntorna ligger nu på en annan nivå än de föregående tio åren och statsobligationerna i euroländerna kan åtnjuta en attraktiv löpande avkastning. Dessutom är en ännu viktigare faktor i denna tillgångsklass den balanserande effekten på spararens/placerarens portfölj. Statsobligationer sänker portföljens totala risk och fungerar som en portföljförsäkring när marknaden av en eller annan anledning är turbulent.

Mikko-Pekka Rautiainen
ränteportföljförvaltare