Historia

Sparbankerna kom till Finland 1822–1840

Att sätta in och låna pengar blev för första gången möjligt för det vanliga folket då den första Sparbanken, Åbo Sparbank, grundades den 21 augusti 1822. Den hade äran att vara den första finländska banken efter grundandet av Finlands bank 1811. Helsingfors Sparbank grundades den 8 april 1826. I andra städer var befolkningsunderlaget eller intresset inte tillräckligt stort.

Det var apotekaren och senare industrirådet och bergsrådet Johan Julin som importerade sparbanksideologin till Finland. Enligt honom var det nödvändigt att grunda en sparbank för att komplettera fattigvården och hjälpa det mindre bemedlade och bildade folket.

Den första kontotransaktionen gjordes den 4 januari 1823 av kommersrådet Gestrins piga Hedvig Nyström, depositionens värde var sex rubel.
Sparbanksideologin var en europeisk motkraft till brytningstiden som orsakades av den internationella revolutionen och ledde till att städerna fylldes av fattiga och av samhälleligt tumult. Målsättningen var att förbättra arbetarklassens ekonomiska ställning.

Verksamheten började i Tottenham 1801 och den första egentliga sparbanken grundades i Skottland 1810 (Ruthwells sparbank). Under 1850-talet fanns det redan 600 sparbanker i Storbritannien. I början av 1820-talet kom sparbankerna till Danmark, Sverige, Norge och Finland.

Städernas erövring 1840–1860

Sparbankerna spreds till städerna i två faser. Först till länshuvudstäderna 1847–1849: Uleåborg, Viborg, Tavastehus, Vasa, S:t Michel, Kuopio och Borgå.
Till näst kom sparbankerna till sjöfartsstäderna och inlandets viktigaste städer: Brahestad, Jakobstad, Lovisa, Fredrikshamn, Tammerfors, Nyslott och Joensuu.
I början av 1860-talet hade 21 av 36 städer en Sparbank. Också de första landsbygdssparbankerna föddes och först ute av dem var Sparbanken i Tenala 1847.
Då Sparbankerna grundades framhölls också vikten av att stöda allmännyttiga projekt. Det var ofta donatorer, som stödde sparbanksideologin, som möjliggjorde grundandet av sparbanker. Pengar donerades till allmännyttiga ändamål såsom utbildning för mindre bemedlade.

Sparbankernas depositionsstock ökade tiofaldigt under åren 1841–1860, men det fanns också problem. Krimkriget var den största stötestenen. Under åren 1853–1855 minskade depositionsstocken klart, i Helsingfors med hela 25 procent.

1860 fick Finland en egen valuta, den finska marken, men det var först 1865 som marken bands till silvermyntfoten och separerades från rubeln. På grund av fördröjningen, den strikta penningpolitiken och krisen på de utländska kapitalmarknaderna var finansieringsförhållandena kärva.

Sparbanker i hela landet 1860–1918

Sparbankerna förlorade sin position som landets enda depositionsinrättning då den första privata affärsbanken, Föreningsbanken i Finland, grundades år 1862. 1895 fanns det redan sex affärsbanker.
Till en början sågs bankerna komplettera varandra: sparbankerna betraktades som insamlare av små depositioner och kunde sedan placera medlen vidare i affärsbanker. Sparbankerna ansågs vara till för arbetarklassen medan affärsbankerna tjänade näringslivet. Därtill grundades Postsparbanken 1887.
I början av 1890-talet var sparbankernas marknadsandel 30 procent, affärsbankernas 69 procent och Postsparbanken 1 procent.
1896 trädde sparbankslagen i kraft: Sparbanken definierades som ett penninginstitut som tar emot depositioner från allmänheten. Med andra ord begränsades sparbankerna inte längre bara till en viss kundkrets, såsom fabriksarbetare. Vid sekelskiftet grundade finsksinnade ”finska” sparbanker och något senare grundade arbetarrrörelsen också ”arbetarnas” sparbanker.
1902 grundades Andelskassornas Centralkreditanstalt. Andelskassorna blev så småningom andelsbanker.
Sparbanksförbundet grundades 1906 och det egna centrala penninginstitutet Sparbankernas Central-Aktie-Bank grundades 1908. 1913 nåddes gränsen på 400 sparbanker och 1918 fanns det redan 443 sparbanker.

Guldåren 1918–1938

Ännu i början av 1900-talet fick Sparbankerna ta emot depositioner endast av privatpersoner, inte av till exempel kommuner eller församlingar. Begränsningen slopades 1908 och sparbankslagen reviderades 1918.

Det var tack vare att den nya lagen trädde i kraft samt på grund av att räntetaket, som begränsat utlåningen, avskaffades 1920 som Sparbankerna för första gången kunde tävla jämlikt med räntor med de övriga bankerna.

1924 grundades Sparbankernas säkerhetsfond. Sparbankerna förband sig med gemensamt ansvar att ersätta deponenternas eventuella förluster om banken skulle bli bankrutt.

Den internationella samarbetsorganisationen för världens banker (ISBI) grundades 1924 i Milano. Då började man också fira den internationella sparsamhetsdagen i samband med att kongressen avslutades den 31 oktober. Sparsamhetsdagen och -veckan firas fortfarande i Finland i slutet av oktober.
Under mellankrigstiden fokuserade sparbanksideologin på ekonomisk fostran för medborgarna, särskilt för barn och ungdomar. 1931 konstaterades i lagen att sparbanken är ett allmännyttigt penninginstitut som inte eftersträvar vinst. Det är anmärkningsvärt att främjandet av sparande definierades som sparbankernas särskilda uppgift. Ur lagen uteslöts omnämnandet av ”mindre bemedlade folkskikt” samt begränsningar gällande största tillåtna deposition.

Under 1920-talet ledde avregleringen av bankrörelsen till en snabb tillväxt som inte ens dämpades av krisen i början av 1930-talet. 1931 lämnade Finland guldmyntfoten, vilket ledde till att många kunder valde att ta ut sina depositioner. De största sparbankerna fick kortfristiga krediter från Finlands bank, mindre banker från SCAB.

1939 var Sparbankerna landets största bank, deras gemensamma marknadsandel var 40 procent. 1936 hade deponenterna redan över en miljon konton och det fanns 485 Sparbanker – fler än någonsin tidigare eller senare. Sammanlagt fanns det 571 verksamhetsställen, eftersom det fanns 86 filialer.
Efter kriget började antalet Sparbanker minska som en följd av fusioner och tvångsfusioner av banker som nu var bakom den nya gränsen. Servicenätverket breddades ändå i och med att det fanns allt fler filialer.
1950 uppgick antalet verksamhetsställen till 619. På grund av landavträdelser accentuerades den geografiska indelningen som hade blivit vedertagen under 1930-talet – Sparbankerna dominerade i södra och västra Finland medan andelsverksamheten var aktiv speciellt i östra och norra Finland.

Krig och återuppbyggnad 1939–1950

På grund av kriget började människor mobilisera sig mer än tidigare och hade ett större behov av att ta ut pengar eller betala räkningar på främmande orter. Fram till 1950-talet hade man skapat ett heltäckande bankgirosystem där man med affärs- och sparbankernas gireringsblanketter kunde överföra pengar till postgirokonton och på motsvarande sätt lösa in uttagskort för postgiron i affärs- och sparbankerna.Sparbankernas betalningsrörelse blev mångsidigare särskilt på grund av förskottsuppbörden av skatter. 1950 ingick Sparbankerna avtal med Försäkringsbolagens centralförbund om debitering av försäkringspremier via Sparbankerna. Vid skiftet av 1940- och 1950-talet inleddes också lönebetalningar till kontot.

Reglering 1951–1984

Den krigstida strikta regleringen av finansverksamheten fortsatte ända fram till 1980-talet. Bankerna krävde en stadig kundrelation och långvarigt förhandssparande för att bevilja lån.1960-talet var de stora flyttrörelsernas tid. Sparbankerna miste kunder som flyttade från landsbygden till städer och som inte nödvändigtvis blev kunder i en främmande Sparbank. För att konkurrera med de andra bankerna måste Sparbankerna förbättra och öka tillgången till sin service genom att ha ett tätare nätverk. Antalet verksamhetsställen fördubblades mellan åren 1950 och 1969 – då fanns redan 1252 Sparbankskontor.SCAB valde att köpa adb-utrustning och verksamheten kom i gång 1967. SCAB erbjöd datacentralstjänster till Sparbankerna och 1983 hade så gott som alla Sparbanker gått med och börjat använda de gemensamma tjänsterna.

Förhandsbesparingar var ett villkor för lånen ända fram till 1987 då Finlands Bank slopade de sista riktlinjerna kring bostadskrediter och övriga privatkrediter. Fram till det fick en bostadskredit utgöra endast 60 procent av bostadens pris, vilket betydde att förhandsbesparingarna måste uppgå till 40 procent. I övriga privatkrediter fick lånesumman bara vara 50 procent av förhandsbesparingarna och lånetiden fick inte överskrida fem år. För konsumtionskrediter var kreditens övre gräns 5 000 mark och lånetiden högst ett år. Bankerna fick inte heller göra någon reklam för konsumtions- och placeringslånen.

1966 fanns det 356 Sparbanker. På grund av flyttningsrörelsen och bankteknikens genombrott var förutsättningarna för de mindre bankernas verksamhet hotad. Lösningen var därför ofta en fusion med grannstadens större och mer solida Sparbank.

Sparbanksgruppens struktur upplevdes vara problematisk. I det strukturpolitiska programmet, som lades fram 1968 som ett rättesnöre för utvecklingen, slopades indelningen i stads- och landsbygdsbanker. Målet var då att dela in landet i 38 sparbanksområden och lika många Sparbanker.

I en enkät som genomfördes 1970 föredrog över hälften av Sparbankernas direktörer i stället att direkt övergå till modellen med en bank – Sparbanken i Finland. Regionalsparbankerna understöddes främst av de stora sparbankerna som de övriga skulle ha anslutit sig till enligt modellen i det strukturpolitiska programmet.
Omstruktureringen skedde långsamt. 1968 fanns det 350 Sparbanker och 1984 fortfarande 263. Antalet verksamhetsställen ökade samtidigt från 1248 till 1445 och det föddes flera regionala Sparbanker. Den största fusionen var när arbetarsparbankerna sammanslogs till Suomen Työväen Säästöpankki (STS-Pankki) 1971. Turun Työväen Säästöpankki valde att stanna utanför.

Sparbankerna hade fortfarande den starkaste ställningen i sydvästra och västra Finland samt i Tavastland. En gemensam nämnare var Sparbankernas starka ställning på landsbygden – Sparbanken var ofta den första penninginrättningen på orten och hade en betydande roll i den ekonomiska utvecklingen av orten.

Frigörelse 1985–1991

1983 började regleringen av bankerna upplösas och från och med mitten av 1980-talet avreglerades finansmarknaden i snabb takt. Bankkonkurrensen jäste kraftigt. Utländska banker kom till Finland, finansieringsbolagen växte, placeringsbolag grundades och det kom fler alternativ för dem som ville placera pengar. Bank- och kreditkort blev allt vanligare. Sparbanken var Finlands största bank och gjorde mycket marknadsföring.

Ännu under 1970-talet var Sparbankerna SCAB:s största finansieringskälla. I början av 1980-talet förändrades Finlands Banks regleringssystem och baserades mer på marknadens villkor. Då steg också priset på centralbanksfinansieringen som SCAB anlitade och Sparbankerna kunde inte längre bidra med mer finansiering.

Den skärpta finanspolitiken på Finlands Bank i kombination med ett program att sänka medelräntan försämrade klart Sparbankernas resultat. 1984 gick var fjärde Sparbank på förlust. SCAB var alltså tvungen att se sig om efter extra intäkter. Avkastningen från värdepappershandeln, dividendinkomster och fastighetsinkomster blev betydande nya inkomster. När Sparbankerna därtill önskade sig större intäkter från SCAB lyftes placeringsverksamheten fram vid sidan om centralbanksfunktionerna. SCAB började aktivt söka avkastning på värdepappers- och fastighetsmarknaden.

Samtidigt som marknaden avreglerades fortskred omstruktureringen av Sparbankerna. I början av 1985 sammanslogs Sparbanksförbundet och SCAB till Sparbankscentralen, som hade större makt i förhållande till Sparbankerna. Förbundet hade hand om frågor som gällde sparbanksideologin samt samhälleliga relationer och uppgifter inom forskning och kommunikation, medan SCAB ansvarade för affärsverksamheten.
Gruppen har reformerats under 1970- och 1980-talet inom ramen för målinriktade program.

Det strukturopolitiska programmet uppdaterades 1989 och dess målsättning var att fusionera Sparbankerna till ungefär 40 regionala Sparbanker. 1984 fanns 263 Sparbanker och efter en långsam fusion fanns det fortfarande 178 banker 1989. 1988 inleddes ett projekt vars målsättning var att lyckas fusionera de hundra minsta Sparbankerna så fort som möjligt, men motstånd från fältet fördröjde framfarten.

Styrningen av strukturomvandlingen skärptes 1989. Sparbankscentralen kunde inte tvinga bankerna till fusion på juridiska villkor så i stället användes påtryckning, vilket å sin sida ledde till att många Sparbanker upplevde Sparbankscentralen som ett hot i början av 1990-talet. Den förtroliga relationen bröts. De flesta Sparbanker som motsatte sig omstruktureringen mådde bra och ville inte förbinda sig till den tillväxtorienterade men riskfyllda strategin. Det var två företagskulturer som kolliderade.

1991 blev ett toppår för fusionerna – 65 Sparbanker fusionerades och kvar fanns 86 banker. 1992 hade bankerna 8 544 anställda.

Krisen 1991–1993

Avregleringen av finansmarknaden innebar fundamentala och plötsliga omvälvningar för bankernas verksamhet. Bankerna som hade varit vana vid reglering hamnade in i en värld där räntorna växlade dagligen och fluktuerade mycket. Samtidigt som kapitalanskaffningen gjordes på marknadsvillkor var majoriteten av lånen fortfarande bundna till grundräntan. Bankerna ansåg ändå att de möjligheter som avregleringen medförde var större än hoten.

Samhället levde i en penningillusion. Den årliga tillväxten av bankernas utlåning blev onaturligt hög. I slutet av 1988 var tillväxttakten redan 30 procent och fortsatte året därpå, vilket ledde till att ekonomin överhettades. I bakgrunden spökade redan en försämring av bytesbalansen eftersom den internationella konkurrenskraften höll på att sjunka. BNP började krympa redan 1990 då den internationella ekonomiska recessionen nådde Finland.

Tillgången till pengar förändrades – det gick otroligt lätt att skaffa pengar. Efter valutavregleringen trodde man att det fanns obegränsat med pengar att tillgå. Det rådde inte längre någon kronisk och överdriven efterfrågan på krediter, i stället började bankerna rentav bjuda ut krediter och leta efter kreditkunder.
Samtidigt mångdubblades riskerna i bankverksamheten. Den överdrivna efterfrågan på kredit gallrade inte längre bort dåliga kunder och eliminerade därmed inte heller kreditförlusterna. Det var snarare tvärtom – det räckte kredit också för dåliga kunder. Utöver det här ställdes bankerna inför andra nya risker: snabbt växlande räntor, eventuella förändringar i markens externa värde samt likviditetsrisker. En växande andel av upplåningen bestod av kortfristiga marknadspengar medan bostadslånen fortfarande var långfristiga.

Också på Sparbankerna levde man i tron att lån bör beviljas så länge som finansieringen tillåter det. Till slut klarade SCAB:s finansiella ställningen inte längre av att de för stora och många riskerna realiserades samtidigt. Finlands Bank var tvungen att ta SCAB i besittning i september 1991. Majoriteten av Sparbankerna gick samman med Sparbanken i Finland.

Det här händelseförloppet ledde sedan till bankkrisen. Den alltför snabba avregleringen av finansmarknaden, den misslyckade valutapolitiken och Sovjetunionens fall har bedömts som de viktigaste faktorerna bakom bankkrisen. ”Dålig bankverksamhet, dålig politik, dålig tur.”

1992, mitt under den pågående recessionen och de ekonomiska svårigheterna, sammanslogs ungefär hälften (43) av Sparbankerna med Sparbanken i Finland. De banker som gick med i sammanslutningen trodde att lösningen skulle säkerställa kontinuiteten i sparbanksrörelsen. Många framhävde fosterländskhet och att de ville vara med och rädda Finlands sparbanksverksamhet. Det var de största Sparbankerna som va de mest aktiva i frågan – flera av dem hade stora ekonomiska problem. SBF stod för 84 procent av de dåtida Sparbankernas balansvärde. Man var övertygad om att projektet skulle lyckas och att sammanslagningen var den enda möjligheten.

SBF:s kapital användes ändå snabbt upp för att täcka förlusterna i de Sparbanker som hade ekonomiska problem. För att kunna starta bankverksamheten behövdes ett betydande stöd av staten och på grund av det här fick staten också snart bestämmanderätten. Stödet gavs ur Statens säkerhetsfond mot vederlag. På grund av villkoren för stödet hamnade SBF i statens ägo.

1992 blev SBF ett aktiebolag varvid aktieägarna fick den högsta beslutanderätten. 99 procent av aktierna tillhörde Statens säkerhetsfond. SBF letade efter olika möjligheter att alliera sig med andra banker, först med Unitas (FBF) och sedan med Kansallis-Osake-Pankki (KOP).

Situationen tillspetsades och i oktober 1993 meddelade staten att Sparbanken i Finland säljs till konkurrenterna. SBF styckades och merparten av sparbanksgruppen försvann från kartan. Andelsbanksgruppen, Postbanken, Föreningsbanken i Finland och KOP fick vardera en fjärdedel av SBF:s depositionsstock och sunda kreditstock och fördelade kontoren sinsemellan. Bankerna fick städa undan ”skräplånen”. Risklån till ett värde av 40 miljarder mark koncentrerades till egendomsförvaltningsbolaget Arsenal – alltså var det i slutändan skattebetalarna som fick stå för summan.

En allmän uppfattning är att Sparbanken i Finland styckades för att förbättra de övriga bankernas ställning men också för att rädda det finländska banksystemet. Alla större bankgrupperingar var mitt i en ekonomisk kris och de omedelbara framtidsutsikterna var dystra för hela banksektorn. Under våren och sommaren 1992 lyckades de övriga bankerna skapa en gemensam front. I offentligheten talade man om ”sparbankskrisen”. De övriga bankernas gemensamma front övertygade statsmakten om att den mest förmånliga lösningen skulle vara att stycka Sparbanken – eftersom man inte trodde att de samhälleliga resurserna skulle ha räckt för att rädda mer än fyra bankgrupper.

Den nya gruppen byggs upp 1993–2011

40 Sparbanker fortsatte som självständiga banker utanför SBF. En del av de lokala sparbankerna hade redan på 1980-talet valt att stanna utanför den verksamhet som siktade på kraftig tillväxt och ökad risktagning. De hade lämnat gruppens strukturpolitiska program under 1980-talet och fortsatt verksamheten enligt sparbanksideologin.

I början av 1992 grundades den egna intresseorganisationen Lokala Sparbanker r.f. 36 lokala Sparbanker och tre regionala Sparbanker stannade utanför SBF.
Också Aktia Sparbank uppgav från första början att banken inte går med i SBF. Aktia föddes 1991 då nio tvåspråkiga Sparbanker fusionerades till Helsingfors Sparbank. 2003 gick Aktia ur Sparbanksgruppen och 2008 blev Aktia en affärsbank och upphörde därmed att vara en Sparbank. Numera är Aktia Bank Abp ett börsbolag.

Det första gemensamma konkreta målet var att säkerställa datatekniktjänsterna. De nödvändiga affärsfunktionerna köptes av SBF:s dotterbolag Sb-Service. Det nya bolaget inledde verksamheten i september 1994 under namnet Oy Samlink Ab. 1995 beslöt man att Aktia blir bankens centrala penninginstitut.
I oktober 1993 fanns det sparbanksverksamhet i 80 kommuner som täckte en tredjedel av befolkningen. 2012 fanns det sparbankskontor i över 140 kommuner som täckte två tredjedelar av befolkningen. Sparbankerna har närmare 600 000 kunder – alltså över tio procent av befolkningen.

Efter att ha klarat sig igenom 1990-talets prövningar växte Sparbankerna till den fjärde största banken i Finland mätt i antalet kunder. Efter inbördes fusioner fanns det i juli 2012 33 banker.

Sparbankerna har ett starkt fotfäste i sina hemtrakter men har också expanderat till nya områden. År 2003 grundades Nooa Sparbank som ett samprojekt, vilket innebar att gruppen återvände till huvudstadsregionen.

Infrastrukturen har skapats på nytt och nya servicebolag har grundats: Sp-Fondbolag Ab (2003), Livsförsäkringsaktiebolaget Duo tillsammans med Lähivakuutus (2007), Sb-Hem Ab (2010), Sparbankernas Centralbank Finland Ab (2013).
År 2012 köpte Sparbanken upp de 50 procent av aktierna i Sb-Livförskring Ab-bolaget som ägdes av Lähivakuutus – och därmed ägde Sparbanken 100 procent av aktierna.

Aktia Banken meddelade i slutet av januari 2013 att de lägger ned centralbankstjänsterna 2015. I mars 2013 köpte Sparbanksgruppen Itella Bank som ny centralbank för Sparbankerna. 

Gruppen reformeras 2013–2016

I augusti 2013 meddelade Sparbanksgruppen att Sparbankerna överväger att förtäta verksamheten och göra den egna gruppstatusen officiell, eftersom finansbranschens nya reglering inte känner till den använda nätverksmodellen som en officiell gruppstruktur.

En lämplig modell för att reformera gruppen hittades i lagen om en sammanslutning av inlåningsbanker. Sparbanksförbundets styrelse godkände sammanslutningens regler och verksamhetsprinciper i slutet av september. I november fattade 25 Sparbanker beslut om att bli en del av sammanslutningen. Då godkände de också verksamhetsprinciperna och centralsamfundets regler samt de förändringar som måste göras i bankernas regler eller bolagsordning.
Sparbanksförbundet förvandlades till gruppens centralinstitut. Sparbankernas representanter fattade beslutet om att ansluta sig centralinstitutet under ett extra insatt möte i januari 2014. Koncession beviljades hösten 2014 och sammanslutningen inledde sin verksamhet den 31 december 2014.

Sparbanksgruppen gjorde sitt första officiella IFRS-bokslut året 2014. Tack vare gruppens nya struktur blev det också möjligt att ansöka om internationellt kreditbetyg. Kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor's Rating Services (S&P) beviljade 7.4.2015 Sparbankernas Centralbank Finland Abp den långfristiga kreditriskvärderingen (investment grade) och den kortfristiga kreditriskvärderingen.

Sp-Hypoteksbank Abp fick koncession i mars 2016. Sp-Hypoteksbank Abp är den första finländska banken som ansökt och fått koncession av Europeiska centralbanken. Sp-Hypoteksbankens roll är att tillsammans med Sparbankernas Centralbank Finland Abp ansvara för Sparbanksgruppens kapitalanskaffning på penning- och kapitalmarknaden. Sp-Hypoteksbank ansvarar för den del av Sparbanksgruppens medelsanskaffningar som görs med fastigheter som säkerhet. Detta sker genom emission av säkerställda masskuldebrevslån.

Den nya Sparbankscentralen, som både stöder Sparbankernas affärsverksamhet och utvecklar den, inledde sin verksamhet 1.5.2016. Den består av Sparbanksgruppens centralinstitut Sparbanksförbundet samt av sparbankernas dotter- och intresseföretag Sparbankernas Centralbank Finland Abp, Sb-Livförsäkring Ab, Sb-Fondbolag Ab, Sp-Hypoteksbank Abp och Sb-Hem Ab.

Digitaliseringen och förändringar i kundernas beteende 2017–

Att agera som en grupp och skapa enhetliga verksamhetsmodeller har blivit ännu mer betydelsefullt när regleringen och digitaliseringen har ökat.

Sparbankstjänster Ab grundades den 31 maj 2017 för att tillhandahålla centraliserade tjänster för Sparbankerna. Sparbankstjänster är en del av Sparbankscentralen och har kontor på flera orter. Sparbankscentralen (med undantag för en del av Sparbankstjänster) flyttade till gemensamma lokaler i Vallgård år 2018.

Den tekniska utvecklingen och kundernas övergång till de digitala tjänsterna hade stor inverkan på bankernas verksamhet på 2010-talet. Sparbanksgruppen svarade på förändringarna i verksamhetsmiljön och kundbeteendet bland annat genom att inleda ett projekt för förnyelse av basbanksystemet år 2019. Samtidigt sålde Sparbankskoncernen och andra ägarbanker sina andelar i Oy Samlink Ab, som tillhandahåller IT-tjänster.

Sb-Hem, som hör till Sparbanksgruppen, har blivit ett av Finlands största fastighetsförmedlingsföretag. Sp-Fondbolag har blivit Finlands fjärde största aktör mätt i antal fondandelsägare. Sb-Livförsäkring slog rekord år 2021, när försäkringsbesparingarna överskred en miljard.

När Sparbanksgruppen inledde sitt 200-årsjubileumsår 2022 fanns 17 Sparbanker.